Mina tankar flyter likt en flotte på öppet hav, i vilket vågorna stundtals tycks driva mig framåt
Gång på gång avslöjar dock min stigande blick en oförändrad horisont
Hånande tycks den stirra tillbaka på mig, dränka min upptäckarlusta och ersätta den med en bekant känsla
Likgiltighet
Hoppet vågar sig fram då en ny dag gryr
Vattenytan längre fram verkar alltid glittra i turkos
Det är så magiskt vackert men jag får aldrig smaka på nytt vatten
Då jag närmar mig så ersätts det ständigt med en välbekant blå ton
Jag är fast på min flotte och förbannar ibland mig själv för att ha lämnat fast mark
Men när jag ser framåt förtrollas jag åter av turkos ovisshet och då vet jag att det inte finns någon återvändo
Jag är dömd att för evigt vänta på nästa stora våg i ett hav som inte kunde bry sig mindre