Vet du, ibland känner jag mig så kluven. Helst av allt skulle jag vilja minnas dig med ett leende på läpparna. Men istället förbannar jag att vi någonsin träffades. Kan liksom önska att du aldrig dykt upp där i mitt paradis. Att du och jag aldrig låg i sanden hand i hand bara någon meter ifrån Atlanten. Sorgligt, eller hur. Det har ändå gått så lång tid nu att jag borde kunna glädjas åt att du var min. Du ska veta att jag försöker, att jag faktiskt anstränger mig hårt. Men det hjälper föga. Är långt ifrån över dig trots att jag vet att du borta. Jag menar rent fysiskt märker jag ju att du inte finns hos mig mer. Men jag kan inte acceptera, för jag vill inget hellre än att få en andra chans. Det är så frustrerande att veta att så många omständigheter motarbetade oss när vi ännu sov intrasslade i varandras armar. Orättvist. Det får mig att tänka att vi kanske nu hade kunnat vara, nu när tiderna har ändrats. För jag vill helst inte förtränga synen av din kropp när du dök efter sjöstjärnor under mig. Hur dina spända muskler då gav mig en kallsup - jag glömde bort att hålla andan. Men jag måste för de gör ännu alldeles för ont. Så snälla du, inkräkta inte längre i mina drömmar och sluta upp med din frånvarande närvaro i alla tankar. Få mig att inse att jag inte behöver dig, inte älskar dig och absolut inte avgudar dina axlar.

Hjälp mig att glömma. Att ha våra minnen kvar är inte värt den smärtan ditt namn fortfarande orsakar mig. Så ge mig nya eller låt mig gå.