Jag blev som någon jag inte ville
det var nästan som om ord lades i min mun
och tungan rullade ut dem

Någon stor svart, eller kanske några
höll i mitt huvud precis över vattnet
de andra lärde mig vart ytan skiljer vattnet från solen


Jag lärde mig bli trygg
men aldrig mogen att lära ytan ligga stilla
jag ville hela tiden röra vid den
..
se den pärla

I mörkrets fasta gömställen
var luften lättare att andas
känslan av att stå där själv vid den heliga platsen, blev min




Se nu på mig
jag tog den med,
när ni tror att ni har kvar den
ska jag släppa lös den för att jaga er i natten
drick vinet
släpp era glas för glädjen
låt rastlösheten tämja tiden

För återhållsamhetens tid är nu långt liden, låt den lämna
plats för kärlek sorg och livet
döden har plats för alla





Ni är så rädda
står ni där ensamma, frusna, på stela ben
saknaden av en fast hand i nacken


Men jag
Jag



jag måste gå