Smärta?

En subjektiv känsla. I ett samhälle som totalt avhyst smärta, oavsett om smärta är fysisk eller psykisk så är vi så förbenad livrädd för den, att vi hellre offrar hela vår hälsa för att slippa den.

Vi springer förgäves mot vår egen käftsmäll, och den, den smärtar enormt.

Vi döljer vår smärta med allehanda droger....Och det börjar redan när vi är unga, i många fall mycket unga.

I dag erbjuds smärtlindring överallt och lättåtkommligt...Vi storkonsumerar huvudvärkstabletter så fort vi får en minsta känning av en kommande värk...Vi kastas in i en bomullsvärld så fort vi råkar gör oss det minsta illa. För smärta, det ska vi inte behöva hantera.

När väl något stort händer, är risken för att vi dukar under, smärtan bli olidlig och vi vet inte hur vi ska hantera den.

Sorgen, smärtan och lidelsen får inte ta plats i en "modern" människas tillvaro. Och då rycker vi bort ett stort element med att vara människa. Vi döljer smärtan, och vi lär oss aldrig hantera den när vi väl utsätts. Så psykopharman har en kronisk högkonjuktur, för vi stoppar i oss bromsmedel efter bromsmedel, och vi inser inte det så övertydliga som sker omkring oss.

Människan måste kunna lära sig smärta och sorg. Vi måste veta inom oss hur vi bearbetar trauman och kriser. När vi inte får den möjligheten, utbildas psykiskt sjuka på löpande band och kastas ut i ett samhälle där det inte längre är tillåtet att visa och känna smärta.

Spåret efter människans framfart med vårt sätt att se oss själva har redan börjat synats. Vi märker hur samhället inte längre tillåter oss att vara människor, och andra faktorer blir mycket viktigare än mänsklighet.

Vi springer förgäves mot vår egen käftsmäll, och den, den smärtar enormt...

Tragiskt!.......