Det är nog hösten som har kommit nu. Kylan som hittat in bland för stora tröjor, tjocka halsdukar och allt annat vi försöker stänga ute den med. Löven som trasslat in sig i håret i något enfaldigt försök att sätta lite färg på tillvaron. Inte ens löven har insett att vi redan tappat gnistan. Jag betraktar träd som en gång stod brandgula mot en mörk himmel. Bladen har fallit, färgats bruna och grå. Och hur många nyanser det än finns av brunt eller grått så är det fortfarande bara brunt och grått. Det är inte färgglatt. Det är inte charmigt. Möjligtvis finns det någon bortglömd, sorgsen skönhet däri. Men vi har alltför bråttom, vi har så mycket viktigare saker för oss än att betrakta löv.

Ibland går jag för sakta och glimtar det där vackra bland smutsiga vägkanter och fulla bussar, och jag önskar att jag hade någon att ta kort på. Någon som gick bredvid mig och fick världen att kännas mindre verklig, som fick allt annat än just den här promenaden, just den här natten, att kännas som nonsens. Tanken är näst intill bisarr. Ensamheten passar mig, på något vis. Vem vet om jag skulle kunna fly från den. Jag vet inte ens om jag skulle våga försöka. Ensamheten sviker dig aldrig, men den värmer dig inte heller under långa nattpromenader. Den skriver inte brev fyllda till bristningsgränsen av kärlek. Men vem gör det numera? Vi har stelnat. Eller så är det bara jag.

Bussfönsterna är smutsiga, och bussen är bullrig. För att inte tala om alla människor som pratar oavbrutet. Vad har de för anledning till att vara så oförskämt glada? Ser de inte hur löven, hur allting, faller? Kanske är det inte de som är upp och ner. Kanske är det jag. Kanske är det bara jag som faller.

Ändå tycks jag stå så förunderligt stilla. Bussen rullar samma sträcka varje dag. Åtta kilometer fram och tillbaka. Jag tycker om att åka buss. Kanske för att människor lämnar en ifred. Kanske för att man inte är ensam. Kanske, för att den håller ute den obarmhärtiga kylan som river i mig. Jag stod på busshållplatsen som alltid när jag insåg att mina fingrar var blå. Slitna, blåfrusna fingrar med vinröda naglar. För en stund funderade jag på om jag var frusen ända in. För en stund undrade jag om kylan kom inifrån. Sedan bestämde jag mig för att skaffa vantar.

Jag lyssnar alltid på för hög musik på min mp3-spelare. Kanske för att bussen är så bullrig. Kanske för att jag försöker stänga ute världen, eller sluta inne mig. Efteråt tjuter det i öronen och jag tänker att tinnitusen till slut hunnit ikapp mig. Men även ljudet tar slut, och det slår mig att det kanske bara är inbillning. Kanske var det tystnaden som skrek. Kanske var det löven, där de ligger fallna längs de där smutsiga vägkanterna. De väntar, väntar på någon som ska gå förbi och låta dem virvla runt dess fötter. Väntar på någon som ska blåsa liv i dem igen. Men jag har inget liv att ge.

Jag lyssnar på samma låt om och om igen, och önskar att natten skulle ta slut någon gång, eller kanske hålla på för alltid. Jag kan inte riktigt bestämma mig. Jag vet inte vad jag vill. Jag skriker åt alla som kommer nära och funderar på om jag håller på att bli sjuk. I huvudet. Psykiskt, själsligt, andligt. Kalla det vad du vill. Kanske borde jag låta utbildade psykologer rota i min hjärna och mitt hjärta, för att sedan berätta vad som fattas och ge mig ett par supereffektiva piller mot det. Kanske borde jag ta mig i kragen och komma över mig själv. Men hur gör man det egentligen? Hur säger man till sig själv att, lägg av. Någon behöver dig. Du kan inte hålla på så här. Hur säger man något till sig själv, när man inte kan förmå sig att tro på det?
Kanske skapar jag kylan, kanske kommer den inifrån, och kanske är jag frusen ända in.

Kanske är det bara hösten.