Taggrosbuskens vassa taggar skär som eld i hjärtans sorg,
där solförmörkelsens skugga har planterat ett frö,
utan hopp om att få växa.

Med den ömmaste beröring av min själ,
förblir så svart av ångest.

Som går på ditt vigvatten du döptes,
men av den bistra verkligheten
hade fruset till is.

Den solblekta näsduken,
som jag kramar så hårt att mina knogar blir likbleka.
samlar jag alla mina tårar.

Med ett hopp som väger tyngst,
där allt förblir ett tomt eko,
utan svar i mörkrets dimma.

För med mina tårar,
vill jag vattna det frö utan hopp.

Inget växer av saltvatten.