Rolle Haldol spänner blicken i Lola, han ser mycket yrkesmässig ut och mycket stel, han ligger säkert i skillsmässa, det är Lola nästan säker på, han har mycket spänningar och lider helt klart av någon slags neuros. En utsatt yrkesgrupp det där. Okey, jag ligger lågt, han är nervös och lättskrämd. Lola rättar till flätorna och ser undergiven och ofarlig ut , hoppas hon.

- Hur mår du, har det hänt något särskilt, något du vill prata om, vad heter du, jag menar det kanske är lättare om jag vet ditt namn...
 

Lola tiger som muren en lång stund, jag har nog minnesförlust säger hon sedan och verkar säkert hur normal som helst, för tänk om han skulle få för sig att hon är tokig!

- Du minns alltså ingenting, säger han och kliar sig i örat med pennan, innan han krafsar ned något i anteckningsblocket, jaaaa..Har du ont någonstans?

Lite i axlarna, de var lite hårdhänta de där poliserna, men annars mår jag hur bra som helst!

- Fast du minns ingenting, hmm, nej... Vet du vad det är för dag idag?

Njae, kan det vara tonsdag...

- Du minns vad veckodagarna heter i allafall, ler han lite försmädligt, då kanske du minns vad du heter om du anstränger dig ordentligt...

Lola suckar djupt, allt jag vet är att jag inte finns längre!

Aj fasen, nu har hon nog gjort bort sig igen....

Plötsligt far dörren upp med en smäll och in kommer någon Lola bestämt vet att hon träffat förut, men det stämmer liksom inte riktigt, med nu och här, så det  tar en stund innan poletten trillar ned.

- Detta är min patient! Nu får det vara nog, hon orkar absolut inte med att vistas i en sådan här orolig miljö, hon ska genast följa med mig till avdelningen på Östra, den här arma kvinnan lider av en allvarlig demenssjukdom i tidigt skede!

Jisses, Lola är full av beundran, att Betzy hade sådana skådespelartalanger hade hon ingen aning om!