Fan att allt är så förbannat svårt,
när orden limmar ihop sig i strupen.
Skriken mattas av som en våg innan de når läpparna,
det enda som finns kvar en stilla krusning i mungipan som skulle kunna tydas av den skarpsynte som en önskan.

Du satt och borstade dina tänder på sängkanten.

Jag tänkte,
du är vacker.
Det finns en miljon hjärtslag som slår bara för dig.

Jag sa;

- Var fan är mina nycklar.

Vände dig ryggen tittade ut på stålsländan som aldrig tycks lyfta.
Hör dina andetag bakom ryggen,

orkar inte

vill inte

se.

Jag räknar stunderna som finns kvar,
100 och sen bakåt.

99


84


63


41


4

det går fort.

det är ensamt när man inser att ansiktet är förlorat.