Just nu har jag avnjutit en underbar CD med Jan Johanssons m fl enastående jazzmusik. Till det har jag smuttat på en utsökt single malt whisky. Allt höll mycket hög klass. Musiken har utgjort en mycket lugn och skön bakgrund till hur ens tankar vandrar än hit och än dit. Det mesta präglat av vemod. Jan Johansson dog för ganska precis 41 år sedan. Alldeles för tidigt. Skivan spelades in bara någon dag före den aktuella bilolyckan. Så har jag besinnat att jag själv, i vanlig ordning, uträttat alldeles för lite, och sett svårigheter i minsta lilla sak som ska, eller borde, göras. Och tänkt på den kontrast det utgör mot hustruns intensiva och alltid dynamiska arbetsdagar. Jag blir latare och slöare och latare och slöare. Å andra sidan: Jag behövs ju snart inte mer. Till sist blir det väl en ganska behaglig tanke att inte behöva andas mer!

Jag visste det nog, när jag blev pensionerad
planerar en massa dock snart passiverad
för jobbigt en del och för annat blasserad.
Hin håle han myser: Till mig blir marcherad!

Men nånting härinne: Stå upp gör en skrift!
För än finns det utrymme för nån bedrift!
Så fatta din penna och kolla dess stift
så slöheten blir till en stark överdrift

Du går ju på gym, ska bli bra i din rygg
och hoppas på framgång och därmed bli trygg
att sommarn härnäst ut på sjön slippa mygg
Fast sinnet går utför, din kropp träna, bygg

Och tänk på den mannen som blev hundrafyra
han kämpa till slutet med tennis, som myra
Så sluta nu upp att om ålderdom yra
På tennisplan är du ju blott tjugofyra!

Så gav då vemodet fantasin en knuff framåt. Tänk att ta den gamla monstruösa TV:n och kasta ut den genom fönstret (från andra våningen) Pricka det halvruttna staketet som också behöver bytas ut, så att detta krossas och det blir en rejäl röra att sopa upp och köra till tippen. Naturligtvis ska TV:n vara igång med rejäla förlängningssladdar och hela händelseförloppet videofilmas i ultra-rapid. Vad maffigt! Den filmsnutten gör nog yngste sonen en läcker musikvideo till.
TV:n är nämligen ganska instabil med färghållningen och prov med en annan TV har visat att det är just apparaten det är fel på. Jag har värjt mig mot att köpa en ny, då det ju kunde vara någon annan pryl i den allmänna sladd- och boxröran vid TV-bänken som stod för detta flimmer. Och att lägga ut tusenlappar för att sedan se felet kvarstå, det vore att reta upp sig själv, och det är faktiskt andras, t ex barnens, jobb.

Men det sprack på planeringsstadiet. Den går inte ut genom fönstret. I stället har en stor del av dagen ägnats åt surfning på div hemsidor för att kolla vad det bör bli för ersättare. Och eftersom äldste sonen nu kommit hit igen har saken dryftats en hel del med honom. Så gick vi till en TV-handlare för att informera oss om innebörden av alla data som specen var späckad med. Vad innebär det i praktiskt TV-tittande?
Lika förvirrande dåliga bilder på allihop! Fast med fel glasögon på, får jag skylla mig själv. Ville tänka på annat på hemvägen. Så gick vi förbi mataffären. Då sa sonen:
- Maffig efterrätt i stället för maffig TV?
Då sa jag:
- Frödingen ostkaka!
Sonen:
- Jordgubbssylt!
Jag:
Vispad grädde!
Lätt försenade var vi hemma och tyckte att TV är blaha blaha.
Så ska det bli någon ny får vi nog ändå försöka slänga ut den gamla genom fönstret. Med förlängningssladdar. Den nya kameran har en bra filmfunktion.

Så blev det middag. Vi orkade ingen ostkaka till dessert.
Den tog vi lite senare, och rundade av med whisky och Jan Johansson.

Och snipp snapp snut
Så har början blitt ett slut.