När morgonen gryr,
skyr jag världen.

När solen sig sakta resa,
flyr jag med skuggorna.

Men när natten komma,
jag åter dansa fram.

Med månen som min,
vackra sol och mörkret,
min blå himmel.

Vännen min jag står vid,
ditt fönster.

Jag kysser dina mjuka,
lätt fuktiga läppar...

Stoppar försiktigt om dig,
ligger en stund bredvid dig...

Fäller ännu en tår, av förtvivlan.

Jag finns med dig,
även om du mig aldrig ser.

Vakar och låter inget,
ont dig hända.

Försvinner åter med skuggorna,
när solen sig sakta resa.

För att aldrig varit där,
men ändå.

Bitter ljuva kärlek,
skilda av döden...