det känns som om ett svart töcken omger mig,
som om allt hopp har runnit ur mig.
allt hopp om en ljus framtid med mina kära vänner.

min livsgnista har försvagats mer och mer,
på grund av allt som hänt.
men den flammar upp
när jag tänker på det jag fortfarande har kvar,
men den är nära att slockna
när jag inser vad jag allt kan förlora.

rädslan är stor att jag brister om det händer mer,
att det svarta töcknet
blir till en svart dimma
och sen till ett svart hav
som drar ner mig i sitt mörka djup.

sanningen är
att jag är nära min gräns
och jag vet inte hur mycket jag orkar till.

och de ljus som håller mitt huvud över vattnet
vet inte ens om att de gör det.
de är så få,
men så viktiga de är.

om dom slocknar,
slocknar jag med.