Solen har inga stränder
Den är blott hård och kall
Solen har inga vänner
Den svävar i ljuslöst blå

Solen kräver inget
men kväver vem den vill
Är sin egen vilja nog
fördunklar dina mål

Förförerska, fördunklerska :
Förstörande, förintande
förkrosserska - förvandlerska!

- - -

Till solen finns inga vägar
- den störtar i ljudlöst blå
Hos solen finns ingen värme
den krossar allt som är

Den krossar :
Ditt blodomlopp, din benmärg,
din feghet och ditt mod,
din lycka och din olycka,
din panna och ditt blod

Den kväver :
Andetag och livsbegär,
beroende och stolthet,
belevenhet, beklagenhet,
drömmarna och tankarna

- - -

Du närmar dig inte solen.
Du strider och pannan krossas
och skallbenen vita som vaxvingar
smälter, förbrinner, förkrossas
i solens vita

Du närmar dig inte solen.
- Den faller över dig
i skratt och konvulsioner -
otveksam och blind :
Förtärerskan, förbrännerskan
hånar ögonen av dig -
det är skam att komma nära solen!
Skam för allt som är dig själv, ditt eget

Du närmar dig inte solen.
När du lyfter din panna mot den
vet den inte av dig
och krossar dig - liksom på rutin

Förtärerska, förbannerska :
Förtjusande - förfärande
förförerska - förbarmerska!

- - -

Men när du en gång för alla
stungit din panna
och krossats som lergods
mot blodiga stränder

skall hon ta dig - det livlösa byltet -
och lyfta dig varsamt och ömt
in i sitt hjärta, i centrum av hettan
Kyssa dig, vyssja dig
till toner av brinnande sånger...

Vad du skall låga - som aldrig förr!
Sorgen och lyckan förbrinner, försmälter
Smärta och glädje är ett
Antänd av höjder, förenad till fröjder
skall du ovetande minnas dig själv
till ditt ursprung

Du skall dalande sjunga din rymdsång
och du skall minnas såsom stjärnor minns
Ditt ursprung och ditt mål är ett :
Krossad till intet, skall du - ljusdränkta bylte -
leende finna ditt hem.