i delvis inplastad dvala på morgonbussen minns jag: Drömmen. Sluttande berg med etager ungefär som hemma, men det var potentaten som ägde alltihopa. Dammar, runda och njurformade. Barn och människor som skulle aktiveras.

och så plötsligt: Du som låg i mitt knä, ljusröd, skinnflådd, med svullna ögon och bekymrad panna. Sen låg jag i ditt. Och så steg vi ner i en av de svala dammarna, du var päronformad, jag höll om din stinna mage och vi bara log. Du var kall men ljuset fanns där, pastell- och jordfärgat över kullen.

En snorunge grävde i min trälåda med singel och lökar. Jag fick rädda min blåa blomma, med din hjälp. "Alla kan ju inte syssla med blommor. De kan ju bli som potentaten."

Du kommer närmare, fulare och ljuvare, möjligen mer verklig.