Ja för dagen i köttvärlden hade inte sagoberättaren något annat namn till dem. I möjligheten låg att kalla dem gas skökor.

Man kan höra dem. Då de fnissar gasledningarna. Om man lyssnar så noga. Deras fniss höres entonigt. Då det fnissar allihopa samman. Som ett susande.

Och det skall sägas. Dessa är i världen av uslingar och troll, de som äger det farligaste vapnet. En förmåga att förvandla sig till vad som helst. Man bör vackta sig för att öppna brev utan avsändare. Där kan nämligen finnas en dold längst ned i det svarta kuvertet.

Hon. Ja honor är de. Men med själ som en man. Då hennes lusstar är outömliga. Hon slukar allt i sin väg. Och äter sig in i både benpipa och märg. Har hon gjort det så blir du aldrig av henne.

Inte ens om du sätter tändstickan rakt över. Och hela huset far i luften. Inte ens i den stund av explossion. Har du gjort dig kvitt. Hon kommer bara skälvande att rida dina mardrömmar och följa dina fotspår mer hängiven en när du hade oturen att stöta henne.

Att veta hennes åldrar är en omöjlihetens uppgift. Hon är troligt äldre en jord och universum alltihop och hela härligheten tillsammans. Vilket gör henne och besattheten till för den utsatte stort lidande.

Och i lidandets land är det egentligen hon hör hemma. Där vilas det och lids. Ätes och ägs. Ja hon tror hon äger denna sköka. Utan namn. Ingen varning finns inga ord och ingen minns.