Toaletten var anpassad för blöjbyten och rullstolar men inte för nedstämda, snart pensionerade barnmorskor. Anita satt på golvet under handtorken och rullade tummarna. Hennes blick fastnade vid klockan på hennes arm. Visarna räknade ner, precis som hon. Tjugotvå minuter kvar. Sedan hade hon jobbat sitt sista arbetspass på sjukhuset där hon spenderat så gott som varje dag i trettio års tid.

När hon började tänka på en framtid som barnmorska visste hon inte hur mycket smärta just det jobbet skulle orsaka henne. Fem års utbildning och fyra års arbete senare visade det sig att hon själv inte kunde bli gravid. I tre decennier hjälpte hon nya barn till världen och såg dagligen lyckan i andra människors ögon. Hon utförde sitt jobb näst intill perfekt men bakom varje stort leende och bakom varje grattis fanns en liten sylvass tagg av ilska och avundsjuka. Femton minuter kvar.

Anita rättade till sina glasögon med en rynkig hand. Djupa sår som aldrig fått läka hade gång på gång rivits upp av tusentals barnafödslar. Mörkret sopades undan från Anitas ögonvrår och trots att nyblivna föräldrars groteska glädje blev en vana så slutade det aldrig svida.

’Det är så mycket roligare att ge än att få’, brukade hon säga när hon delade ut julklappar, födelsedagspresenter och spontangåvor till sina många väninnor. Det var inte sant. Det hade det här jobbet lärt henne. Varje dag kändes det som om hon gav bort det hon helst av allt själv ville ha men aldrig någonsin kunde få. Det fick ingenting att kännas bättre. Att hon omringades av lyckliga människor hindrade inte ensamhetsmonstret från att klamra sig fast vid henne. Natt efter natt, kafferast efter kafferast. Åtta minuter kvar.

Hon hade tillräckligt många vänner och bekanta för att fylla en hel adressbok med namn men mannen hon en gång planerat att gifta sig med hade träffat en annan och flyttat till Kanarieöarna. Anita bodde kvar i samma stad, i lägenheten där de en gång tänkt göra om det minsta rummet till barnkammare. Hon hatade det där rummet. Försökte desperat fylla det med saker som inte påminde henne om vad rummet egentligen skulle ha varit. Försökte använda det som allt från gästrum till vardagsrum till ett arbetsrum hon egentligen inte alls behövde. Det fungerade aldrig. Rummet fortsatte envist med att vara rummet som en gång skulle bli en barnkammare. Det slutade med att hon ställde in en soffa och ett bord där, hängde upp en tavla med landskapsmotiv på väggen och aldrig frivilligt gick in där mer när hon var tvungen att städa. En minut kvar.

Anita reste sig upp och borstade av byxorna. Hon tog sin väska som hon hängt av sig på en krok vid dörren och tog långsamt bort namnskylten från sin tröja. Hon höll den i sin hand några sekunder innan hon gick fram till handfatet och försiktigt lade den bredvid tvålen. Låset vreds om och Anita klev ut. Sår upprivna av tusentals barnafödslar skulle kanske äntligen få en chans att läka.