- Förlåt, viskade han i mitt öra, men jag kan inte lyssna mer på dig.

Det är svårt att förklara varför det skar så hårt inuti när han sa han inte kunde lyssna till mig mer. Ett fantasifoster, ett moln på himlen blott, det var allt han var för mig, för sig, men inte för andra. Det var inte hans fel, nej, det var nog mitt.

Söndagsmorgon strax efter åtta vaknar jag ensam, alldeles ensam. Ljuset strålar in, väcker till liv bakom ögonlockens mjuka skydd. Jag vaknar, stiger upp, reser mig, går in på toaletten, ut, in i köket, en kopp kaffe, jag tar en kopp kaffe. oh, mama, can this really be the end… ekar på låg volym ur högtalarna.

Det är kyligt, höst snart vinter ute, och jag lägger mig ner i min vita bädd. Sen somnar jag om, ligger där i mina vita lakan, i enslighet.