- Här är ju inget drag, sa Brüderchenlein till Schwesterchenlein. Mor och far är stendöda och alla släktingar har tatt gift, och Affe med. Inte kan vi stanna hos den här cyklopen. Hon är inte bara lomhörd och ful, hon slår oss också och mobbar oss och ger oss bara brödsmulor att äta.

Schwesterchenlein som tyckte att Brüderchenlein ibland tog till väl drastiska åtgärder stretade emot och hävdade att deras styvmor inte var värre än andra. Hon kunde ju inte hjälpa att hon inte hade något djupseende. Och drängen Affe hörde ju i och för sig inte till de arbetsammaste, men han var snäll. Schwesterchenlein protesterade vagt, men Brüderchenlein hade redan packat Kånken med brödsmulor, en av Affes vinboxar och en av cyklopens laptoppar. Han grep Schwesterchenlein i armen och släpade ut henne i Vida Världen.

Brüderchenlein och Schwesterchenlein traskade över stock och sten, drack vin och läste poesi från laptoppen som de hade kopplat till stegräknaren, fiffigt va? Dom blev blöta av vinet, regnet och sentimentaliteten i situationen. När kvällen kom somnade dom lagom lulliga i magen på en gammal ent.

Det obarmhärtiga gryningsljuset väckte Brüderchenlein först. Han hade tunnast ögonlock och var både pissnödigast och törstigast. Vinet var slut. Längre bort i skogen hördes ett porlande från en champangefontän. ”Wer aus mir trinkt, wird ein Tiger”, skvalpade fontänen. Brüderchenlein hade inte läst tyska så han väckte Schwesterchenlein. Hon lyssnade yrvaket till sorlet och tolkade det som ”En svensk tiger”.

- Den källan kan jag ju inte dricka ur ju. Då kan jag ju bli svensk ju, sa Brüderchenlein och svängde kaxigt på sin kosmopolitiska hårman. Vi får gå vidare.

Sagt och gjort. De knatade längre in i djungeln och kom till ett vattenfall av öl. Alltså ett ölfall. ”Wer aus mir trinkt, wird ein Wolf”, viskade fallet. Schwesterchenlein antog att det betydde att man kunde bli förvandlad till Wolf Biermann om man drack av ölen. Brüderchenlein var rädd att förlora sin förhärdade image så han knep ihop munnen och satte sig att stirra på laptoppens skärmsläckare. Det var ett akvarium. Det viskade ”Wer aus mir trinkt, wird ein Reh”. Brüderchenlein svalde tungan och gjorde en bakåtkullerbytta in i cyberspace. I akvariet bland de andra fiskarna simmade nu en liten ren med röd mule.

- Brüderchenlein! Rudolpho! ropade Schwesterchenlein förtvivlat in i skärmen. Renen skavde av lite av hornen mot en sten och pinglade sprött med bjällran.

Esom Schwesterchenlein var en rådig tös stegade hon iväg till datorteket som låg i utkanten av djungeln. Hon förklarade läget för it-konsulten. Konsulten definierade Brüderchenleins/ Rudolphos existensform som ett digitalt virus och erbjöd sig att gifta sig med Schwesterchenlein. Hon såg sig nödsakad att tacka ja, och flyttade in på konsultens lantegendom. Om kvällarna chattade hon med den trojanska renen. Han utvecklade efter hand alltmer distinkta rörelser: gned benen mot varandra, kutade med ryggen och böjde halsen bakåt på ett sätt som starkt påminde om den forne Brüderchenlein.

Under tiden hade cyklopen härsknat till ordentligt. Två skogsarbetare hade rymt och hennes laptop var försvunnen. Dessutom hade hon själv alltid haft ett gott öga till it-konsulten och skulle gärna bytt sin nedsmulade stuga mot den fashionabla lantegendomen. Hon började spionera på Schwesterchenlein, via en inhyrd agent i sin tomma ögonhåla, för att komma åt hennes svaga punkter. Det tog inte särskilt lång tid innan hon upptäckte tårarna som föll ner på skärmen när Rudolpho dök upp i rutan. Planen tog form.

Ge mig genast konsulten och hela härligheten annars kräver jag tillbaka min laptop! © 

dök det plötsligt upp i eldskrift på skärmen. Rudolpho som höll på att bränna sin päls på bokstäverna hoppade skyggt åt sidan. Schwesterchenlein, denna hårt prövade flicka, hade inte mycket att välja på. Hon tryckte laptoppen till sitt hjärta och bad Rudolpho om hjälp.

Snart stod cyklopen på tröskeln, iklädd sitt finaste emaljöga och sitt mest magnetiska leende. Konsulten föll direkt för hennes blodfyllda uppenbarelse. Schwesterchenlein, som var mer av den nordiskt svala typen, hade han ju egentligen aldrig riktigt förstått sig på. Hon var kall i sängen, tyckte han, och dessutom hade hon utvecklat en tilltagande depression under de många timmarnas förtvivlade stirrande in i skärmen. Konsulten tyckte hennes beteende var perverst. Hennes bror var ju inte längre en människa, bara en nätt och jämt kommunicerbar avatar.

Schwesterchenlein grät framför skärmen. Hon grät mer och oftare, hon grät ymnigare, hon grät argare och starkare. Tårarna föll ner på eldbokstäverna och det började fräsa. Glaset bubblade och bågnade, och löstes ganska snart upp av elektrolyten. Ett par horn trängde fram ur skärmen – och därefter kom hela Brüderchenlein! I naturlig storlek. Visserligen mager, sliten och med horn, men fullt igenkännlig.

Schwesterchenlein skällde ut Brüderchenlein efter noter. Han fick svära vid profetens skägg att aldrig mer kasta sig in bakom gomseglet utan livlina. Sedan omfamnade hon honom och kände den ljusröda värmen uppfylla henne. Det ljusröda övergick efterhand i klarrött, och hon förstod att hon i själva verket hittills aldrig hade älskat någon annan man på samma sätt och lika mycket.

De flyttade till ett lagom stort hus och sedan vidare, och levde incestuösa och lyckliga i alla sina dagar.