trots att hans namn fortfarande ger mig blodsmak i munnen

men även att hans ansikte hemsökar mina en gång söta drömmar
och att hans röst jagat iväg allt jag än gång var

så saknar jag hur han sa att han älskade mig bortom all vett och sans

Är man inte galen om man säger nej till en sån kärlek?

Han slog mig sönder och samman..

..slog mig hel

För det var ju bara i hans vrår, i hans skydd, i hans armar som jag var mig själv


eller?