jag kommer inte

sakna dig
ett dugg

mest förbannad
över att du aldrig
insåg

det lidande
du skapade
den oredan

det känns lite som
ett nådaskott

som dödshjälp
för en hjärndöd

en lättnad

ändå

vetskapen
om att aldrig kunna springa in i dig

aldrig mer

hade jag gjort det
en gång till
hade JAG gjort det

stått kvar med blodiga händer

ett maniskt leende
på mina läppar
ända in i pikébussen

en befriande känsla
sååå jääävlaaa
befriande

det tråkiga är bara
att det nog var ännu mer
befriande

för dig

fast
utan att du
ens
visste

om det