ibland förundrar det mig, detta drama, och hur människor springer runt guldkalven och idol-Johan och tassar runt moster Stinas dåliga humör. allt är en fiktion, tänker jag, men förmår ändå inte dra tiden tillbaka till där allt stod stilla och darrade mellan vårt första möte. obönhörligt tickar klockorna vidare och dansen fortgår, fortgår, fortgår. 

alla ser och förstår att hon är galen, ingen känner sig helt bekväm i hennes sällskap - ändå är det henne vi ställer upp på, hon som får styra dagordningen. var är det sans som skulle kunna bygga sanningens port inför allas våra ögon?

men detta är dramats stora hemlighet, om allt snurrar tillräckligt fort så finns ingenstans att fästa blicken och det jag just hunnit beskriva i det universum som borde vara vårt gemensamma blir ur din vy förvanskat och förställt. till slut litar ingen på ingen och bara snurret blir verkligt. 

i sorg smeker jag din rygg och dina länder. livet är så mycket större och mer heligt i perspektivet ovanför, ändå så långt från de andra att verkligheten blir sedd som genom en enkelriktad fönstervägg. ändå finns inte längre valet. vi kan inte återvända.