Den höstkvällen när trädens alla löv skiftade färg.
Det var som om älvorna sprang genom skogen och
hällde färg över träden.
Det var färger överallt och det gröna bara försvann.
Den svindlande känslan du fick när du såg på honom,
där han stod bland alla löven.
Den känslan du fick när du var 16 år och trodde du var kär.

När sommarregnet tog dig i sin famn och
smekte bort tårarna från din kind och fick dig att le.
Då du kunde skrika bort varenda känsla i kroppen.
I utbyte mot ruset och tomheten som gjorde dig lugn.
När du låg i det våta gräset och kände hur allt försvann.
Det enda du kunde känna var lukten av blött gräs.
Den enda lukten du kunde känna när du var 16 år och trodde du var kär.

När vintern kom och ni stod med armarna om varann,
för att behålla värmen nära kroppen.
Det var som om varje blick var en smekning mot din hud.
Allting bara svartnade för ögonen,
och allt du kunde höra var hans djupa andetag.
Där ni låg i snödrivan och försökte hålla värmen.
Det enda du kunde höra när du var 16 år och trodde du var kär.

Du var mitt uppe i våren och stod på en äng.
En äng fylld med blommor och pollen.
Allt kändes som det föddes pånytt och började om.
Värmen kom tillbaka och närheten var borta.
Allt nytt ljus gjorde ont i dina ögon,
men du älskade allt du såg,
För det enda du såg var han när du var 16 år och trodde du var kär.

Under senvåren låg ni i varandras famn
och drömde er bort där det bara fanns en oändlighet.
Det enda som behövdes var att andas, inget mer.
Ni fantiserade om att ha all tid i världen,
som skulle spenderas på att bara vara med varann.
Det enda du kunde känna var smaken av hans andedräkt.
Och du trodde det var allt när du var 16 år och trodde du var kär.

Och när hösten kom igen fanns inte oändligheten kvar.
Du ville tillbaka till när varje andetag räknades,
men visste inte hur du skulle ta dig dit.
Du kunde inte se färgerna på träden längre.
Du kunde inte känna lukten av gräset mer.
Men du kunde känna, känna närheten av hans hud.
Och det var det enda du kunde känna när du var 16 år och trodde du var kär.

Men när ensamheten kommer varje gång ni går,
vart ska du då ta vägen?
Vilken känsla ska du klamra dig fast vid,
när saknaden river upp hål i ditt bröst?
När smaken, synen, hörseln, känseln, lukten
är borta och allt bara är svart,
då vet du att du trots allt bara var 16 år och trodde du var kär.