Dom viskade till mig när jag föddes.
Att jag inte behövde inte lyssna på vad alla andra sa.
Att jag var menad till att göra stordåd någon gång.

Dom sa till mig när jag var liten,
att jag kunde nå himlen om jag bara försökte.
Att dom skulle hjälpa mig att plocka ner varenda stjärna som finns.

När jag blev äldre, som ett barn.
Lärde dom mig vem som hade rätt, och vem som hade fel.
Jag behövde aldrig lyssna på vad dom andra sa, för jag var alldeles för bra.

Jag var aldrig tyst utan berättade vad rösterna lärde mig.
Min mamma sa att jag var sjuk och smekte min kind,
när vi satt på sjukhusgolvet där jag skrek.

Läkarna sa till mig att tabletterna skulle hjälpa mig.
Att tabletterna skulle ta bort rösterna som viskade i mitt huvud.
Men varför skulle jag, vilja bli av med de röster som berättade allt för mig?

Jag tillbringade mina dagar i vita rum.
Som jag i mina tankar förvandlade till röda och regnbågsfärgade.
Dom viskade till mig att jag skulle ta mig härifrån.

Tabletterna smakade torrt,
rösterna viskade allt svagare,
och jag blev rädd.

Allt färgades rött och mitt huvud exploderade av skrik.
Rösterna blev svagare och frågade varför jag gjorde såhär.
Mamma kom och sa att snart var jag frisk, på ett nytt golv.

Jag slutade svälja, och rösterna kom tillbaka.
Min trygghet återvände till mig.
Rösterna talade om vad som var rätt och vad som var fel.

Jag låtsades att allt var som innan,
som när jag svalde.
Mamma kom igen och smekte min kind och tog med mig hem.

På nätterna kan jag höra rösterna viska,
och känna mammas hand mot min kind,
när hon ser mig le tror hon jag är frisk, men när var jag sjuk?