När frosten jagar fram och fryser allt till is
försätts allt i dvala till nästa sommarbris
Jag har gråtit här med tårarna, jag har sett dem flyga förbi
Jag har sett när de vackra fåglarna lyft sina vingar för att bli fri
Kom tillbaka till mig igen, när den stora solen ler
När himmelen den blomstrar och det blå tittar ner
som kristaller växer de sig större i frusen harmoni
Det som blommat i min frusna själ, för det som finns inuti
När jag såg honom första gången, mitt hjärta bara log
Jag föll nog i en evighet, allt som jag känt före dog
och han dansa med mitt hjärta om och om igen
han var som en sårad ängel som ramlat från himmelen
så änglarna blir nu i snön med leenden som få
av längtan tog han min hand och var så mystiskt blå
Berusad som en drömmare när han kysste mig som ny
fast i paradiset som han lovat, kunde aldrig fly
som en alldeles egen saga så försvann han bara
för att veta att jag aldrig glömmer att vara
saknar sol och vår och sommar och regn och honom
kanske finns han där i dimman när jag vänder mig om
frosten äter mina kinder och tårarna som han brukade torka bort
med sin mjuka fingertoppar som rörde mig så kort
Det fryser till is i mig när han vänder bort sin blick
för en liten stund av förtrollning och berusning var allt jag fick
när slöflingorna dansar ner över tankarnas sjö
då slumrar drömmar av blomster och varje sovande litet frö
och under fältens vita täcke ligger hoppet som du gav
du målade en sanning falsk i stranden vid mitt hav
som vågorna under isens tak sköljt bort
vårt var ett underbart och underbart är kort
och jag förundras av honom än idag, fastän frosten jagar mig
mitt hjärta fryser aldrig till is, nej aldrig glömmer jag dig