Det kliar och spritter i mina fingrar och det enda jag vill göra är att slita av dig dina kläder. Slänga dig ner mot marken och hoppa på dig, som en brunstig älg eller bara en enkel jag som inte kan slita mina ögon ifrån dig. Du.

Jag känner hur du ryser till och hur håren på dina armar ställer sig rakt upp. Lika snabbt som ett nyrostat bröd ploppar upp ur brödrosten,
varm och god.

En panikkänsla sprider sig genom min kropp och känner hur tårar faller sakta ner mot mitt bröst. Tår efter tår, droppe efter droppe som sakta rinner neråt . Nedför min ömma hud. De salta tårarna löses upp.
De förstörs då du hastigt torkar bort dem när du drar din hand nedför min mage. Du springer därifrån.
Pang, dörren smälls igen och du är borta. Du är bara borta. Värmen från din hud sitter fast som en stor och klumpig kedja mot min hud, likaså dina borttorkade tårar.

En längtan, en känsla som är alldeles för långt borta. Kan man sakna något så mycket? Något som gör så ont, något som man helst vill slippa? En desperation av något, någon. Det värker i mitt bröst och jag faller ner på knä.
Naken, kall och sårbar.

Jag känner saltsmak mot mina läppar och naglar tränger sakta in i huden. Du kan nästan höra den lätt spricka och små små droppar blod sipprar ut, sakta.
Jag faller långsamt ner mot marken.

Ett kalt golv och jag ligger i fosterställning, saltsmaken blir tjock i munnen och läppen spricker utav mina tänder som låst sig fast i den. Den röda färgen rinner ner längs mina läppar, mot mitt bröst, där du en gång fanns. Hjälplös som ett litet spädbarn ligger jag bara där. Naken, kall och sårbar.