Duggregnet sipprar sakta från den öppna himlen,
den öppna men ändå instängda himlen.
Den mörka, gråskaliga himlen
som ska ta emot oss när vi dör.

Sakta sakta drar sig regnet mot oss,
landar med ett magplask och spricker
så att inälvorna flyger åt alla håll
( föreställ att dessa regndroppar skulle kunna illustrera en människa..).
Groteskt men harmoniskt.

Klumpen i magen växer nu och tårarna går inte att hejda. De är ostoppbara.

Min hud svider till när tårarna
en efter en
sakta tar slalombanan nedför min kind
mot mina läppar
och tar fart utför stupet och min haka.

Framför mina gråtfärdiga ögon framförs bildspel från min barndom. Svaga minnen, underbara minnen.


Jag drar in en stor nypa luft genom näsan
och känner det där gamla lantliga doften genom hela min kropp.