Dessillusion
är den blindes last,
ser verkligheten klart
om än blodbesudlad av en krossad vision,
omfamnar sorgen som en vän,
ty jag känner mig mest levande gränsandes döden

... tack vänner för uppbackningen igår...men araben du har rätt,

så jag sätter galler inom mitt bröstkorg,
inlemmade med skelettet ett ointagligt borg,
aldrig mer bryts revben upp för det blottade jaget
förfört av passionen i det unisona andetaget
men sådant e livet, lyckligt, fucked up o galet
inpräglar minnesfragment, där vi legat naket
och lämnar dom där för att kunna se vaket
i en främmande skog, dom dimmade spår
i trånga snår där ingen går.
Så nu jag förstår
att när jag nu, trampar ny mark
är det starkt o va´ svag, svag o va´ stark,
så jag, bara jag ska leda, resten av färden
där livet genom sorg o kärlek, ges sina värden