Dina fingrar snuddar precis min hud och dansar moonkwalk längs min mage.

Blodsmaken jäser i min munnen.
Jag försöker torka bort det grus och blodblandade snoret under min näsa.
Armen skakar och ger upp direkt.
Jag lyckas lägga mig i fosterställning och känner hur asfalten jag ligger på förvandlas till en hemmagjord spikmatta med rostiga och vassa spikar.

Jag hör fotsteg komma närmre och närmre.
De haltar tungt men snabbt emot mig.
Precis som det kan låta i lägenheten ovanför då man vet att det där "vi ser bra ut på ytan" paret är igång igen.
Värst är det på somrarna då man höjer radion för att inte lyssna.
Vi låtsas som ingenting händer,
vi låtsas att vi inte ser de rivmärken som förgyller mannens kind eller den blåtiran som skedde när hon gick in i ett skåp.

Stegen kommer närmre.
Snön faller mot min kind och jag känner hur hela min kropp stelnar. Inte en enda torr liten millimeter.
Jag är in dränkt i snö, grus och blod.

Snö, grus och blod.

Och i den sekunden vill jag försvinna.
Jag vill tränga igenom spikmattan och de långa spikarna.
Pressa hårt så huden spricker och blodet sprutar åt alla håll.
Jag vill resa mig upp och springa därifrån.
Därifrån..
Det därifrån som inte går att nå, det därifrån som hindras av min stela kropp.
Min trasiga kropp.

Stegen hörs inte längre.
Djupa andetag och jag vrider huvudet upp mot himlen.
Snödroppen dansar ner från himlen mot världen, mot mig.
Den hoppar från gren till gren och man kan höra musiken
som spelas till den dansade droppen.
Den faller ner mot min hud och blandas i min fors av tårar.

Smack! Skoavtryck i ansiktet och mina ögon är förevigt stängda.