Det blev så småningom en vedervärdig natt, det gamla huset tycktes hemsökt av spöken, ett gnisslande ljud hördes uppifrån taket, och ett kusligt ropade hördes utanför fönstret.Han kunde inte sova, utan ångrade nu bittert denna utflykt, trots den vällust och nypolerade kärlek som Daniela kunnat erbjuda.Och hon kunde sova, hon sov verkligen en bekymmerslös och lättsinning sömn, vad hade han hamnat i, han fick lust att smyga iväg härifrån nu genast, men lade band på sina önskningar och försökte förgäves få en blund i ögonen....
Nästa morgon var Daniela på gott humör, och ansträngde sig för att lugna ner hans oroliga ande.
- Spöken? Det är väl du som spökar här i såfall.
- Kära Daniela.Det är en massa konstiga ljud här.Vi är hemsökta av någonting, jag känner igen det från min barndom.Vad som helst kan hända! Och du sov lättsinningt och oskuldsfullt hela natten!
- Jamen...älskling, vad är det med dig?
- Nu måste vi in till stan.Tillåt mig att ordna upp allt det här, jag fasar inför Cordelias ankomst hit...och så detta med pängar !!
- Jamen....skulle inte du kontakta din faster.Om ett lån.....
- Jag är lite tveksam inför det där.Du förstår min faster är inte riktigt klok.Sist jag var där så lämnade hon över en ovikt femtikronorssedel.Att köpa "godis" och en serietidning för......så gammal är jag...hmm...
- Det måste ha varit länge sedan älskling.
- Hmm....nää, förra veckan faktiskt.

En olycksbådande tystnad spred sig igenom rummet, och nu kändes det som att han inte hade mer att erbjuda.Det förbjudnas lockelser och hennes oväntat öppna intimitet hade krossat honom, istället för att förlösa honom.Och nu kände han en dov oro inför vad som komma skulle, den här kvinnan skulle nog dra olycka med sig, helt omedvetet och oförskyllt, och kunde han inte stoppa det, så skulle de båda hamna i katastrof.

- Käraste Daniela, din lättsinnighet bekymrar mig en aning.Jag vet att du menar väl, men kommer i en sorts knipa förr eller senare.Jag tror inte att du är så hemskt angelägen om min närvaro här förresten....
- Men älskade lilla gubben! Vad är det du säger, nu gör du mig verkligen besviken, här har vi haft en underbar natt tillsammans....vad begär du ...
- Nej jag har slutat begära.Jag vill hem.
- Du vill och du vill! Klä dig nu så åker vi till banken, och löser ett problem åtminstone.Jag begär i-n-g-e-n-t-i-n-g av dej, mer än din närvaro....

Det blev plågsamt tyst igen, han snubblade ur sängen, och började långsamt och omständligt klä på sig.Bara han kom härifrån så fort som möjligt skulle allting lösa sig, han fick akta sig för att inte röra upp henne för mycket, vem visste egentligen vad hon skulle kunna hitta på?
Han hade sett gevären och pistolerna i vapenrummet, hon hade i förtroende berättat hur hon hade varit road av jakt och skytte, och nästan skrutit med hur hon prickat ner ett och annat vilt här i närheten.

- Banken? sluddrade han fram till slut.Ämnar du begå ett bankrån?
- Nej flera! Vakna nångång, det är sorgligt att se dig och lyssna på dig, ibland kan man inte tro att du varit en ung levnadsglad prins...
- Näej, jag börjar tvivla själv faktiskt.Hela livet var en lång räcka av illusioner, och så hamnade jag här i en ny.Åh, Daniela, försäkra mig att du äro verklig att du finns på riktigt!
- Du har verkligen råkat vakna på fel sida idag, nå skynda dig nu...

Så försvann hon ut igen, och han satt kvar med med din ånger och sitt beråd.Vad ska man kalla det här, ett av de olika snedsprång han tillåtit sig, och med ens var allt av kärlek han hade hyst inför den här kvinnan som försvunnet, det var blind och osentimental fångenskap nu, kände han, han hade flytt från ett martyrium till nästa, och ingen utväg syntes.Han beslöt ändå motvilligt att försöka hålla med, hålla med om allt, han hade ju inget att förlora längre, hans frihet var redan beskuren, hans hem och hela hans förmögenhet var puts väck, inte en enda rad till tröst kunde han dra sig till minnes i denna stund.....
Kanske var han verkligen sjuk, men denna åkomma hade applicerats på honom utifrån, och den växte för varje dag, ju mer han lät sig förföras av dessa unga damer, nåväl, härifrån till evigheten, tänkte han och drog äntligen på sig byxorna...