Attjo! sa Prosit till Snörvel och log
trodde minsann att bacillen den dog.
Tji varé värre, det tog bara fart,
skrotten den känns som ett ursketet kart.


Ögonen rinner på grönbleknad kind,
ute står träden helt stilla i vind.
Hoho sa duvan och skrattar helt glatt,
snörvlande tokig, jag tror jag fått fnatt.


Fem veckors hjärnsläpp står på tapeten,
Attjo! med Prosit, kraschat atleten.
Skönheten står där med skrumpna behag,
hostkraxar morgonens dripp-droppar dag.


Snörvel med Prosit, snorbrännar ränning
Attjo sa feber, i pannan finns känning.
Ändå så styr livets glädjegalopp,
livet det leker och allt är på topp.








ME/2010