Ett skepp, en fyr - och en storm. Så definierade hon sitt liv,
medan jag ömsom svalde mitt java,
ömsom lyssnade lystet.

Barnatider i ett glömt Småland. Pulka och gungor i ett,
i en obestämbar allomfattande årstid,
årstiden alltsomoftast.

En fadersröst, en modersfamn - och tvärtom. Så talade hon,
medan jag drack mitt sumpkaffe,
ritade blyertsstreck.

Så kom hon till punkten, punkt. Hennes röst försvann ur rummet,
själva vibrationen vibrerade inte längre,
kaffet blev kokhett.

Då gick jag och lämnade hennes demoner ensamma.