Vart är du? Ensam, lider jag kvalen. Kommer inte längre ihåg, din röst.
Vem är du? Gråter mig till sömns, för ingen jag känner, kommer till min tröst.
Har levt mitt liv, så gott jag kunnat. Jag kan inte göra mycket mera.
Försöker minnas hur det var, men minnesluckorna, blir allt flera.
Brukade tänka att jag var odödlig, och var menad att leva, för alltid.
Att jag aldrig skulle förändras, utan förbli den jag var, som individ.
När det väl brister inom mig, och kraften sinar, vilket är min lott.
Bleknar det i jämförelse med, de av mina tankar, som lidit skeppsbrott.
Det är som en parasit, som äter upp minnena och den jag är, inifrån,
och nöjer sig inte förrän, den har fullbordat sitt helgerån.
Desperat försöker jag besvara, de frågor som jag så förtvivlat, söker svar.
Med nöd och näppe, håller jag mig flytande, i det hav, där jag lämnats kvar.
Tårarna förblir nog den enda vän, som jag kommer kunna känna igen.
Skulle ge allt för att komma ihåg, vem du var för mig, för längesen.

Skriven ‎2007-07-07 | Kristian Lind © 1999-2010