Det eskalerar inuti och det är för stort för att få rum
fast det är så jävla litet
det är känslan i stegen det är insikten att jag behöver inte
höra hemma här, jag är hemma här ändå
det behövs inga rötter för att plantera
en skog

jag planterar planterar och det gror och medan allting
närmar sig explosion, andetagen så förbannat snabba
då ler jag för jag vet
att den här stormen
den är min, jag är fri

det var kanske när jag vandrade utkanten av staden
när folket som jag mötte log mot mig
sökte blicken som om
dom alla kände mig, såg mig
kanske det var då som jag började flyga igen

jag vet inte

men mina vingar bar tydligen tyngden även när allt
som passades till axlarna var betong

vad jag vet är att det inte längre är som förut
med dagar som var för stora
att greppa och
nätter när jag satt på fönsterkarmen
blåste ut rök
mot natthimlen som bevakade en stad som skrek mer liv
än jag hade lust till

vecklar ut mig och jag tror att jag kanske kan påstå
att jag blommar
just nu
greppa armarna som sträcker sig rätt mot friheten
ni kan göra precis vad ni vill nu
men håll aldrig någonsin emot mig igen