Det är inte runt de gråtande pilarna

som de svarta bärarna går

i sammanbitna läppar och rispade tår

Ej heller under stadens lyktor

så intensiva i sin lyster

hjärtan rusar livet ur sina

gilla spår




Nej, ur Nåstens mörka springor

marschens fötter skrapar & slår

ned till färjekarlen som med

sin åra i väntan står

Han kräver av sin lösen

& tar din hand i sin

hjälper dina stumma leder

över relingens grind

& stöter ut båten uti

älvens blanka rinn




Från stranden tar de vinden

& fyller den med tår

vägrar låta kinden torka

hålla bak minnen av igår

& vintern ger sig vika

förlöser ännu en vår

bärarna återvänder till skogen

dragandes sin liljevita bår

De vet att stunden kommer

när det är dags att gå igen

när hjulet slutat snurra

& åran höjs för ock fiende

som vän