Jag har bestigit mitt sista berg, klarat den sista uppförsbacken, för sista gången har min fot snubblat över knotiga rötter, glidit undan på rullgrus.
Andhämtningen lugnar sakta ner sig. Min kropp har klarat denna sista ansträngning.

Här är det så stilla. Borta i aftonskyarna sjunker denna min sista levnadsol mot horisonten. Under den i glödande fält och violetta skuggor ligger det land jag aldrig kommer att beträda. Inte med dessa sandaler..

Jag har varit på väg till det i över hundra år.
Jag har haft det som min kallelse, mitt mål, min bestämning. Ja jag har beretts för att leva där, allt jag lärde mig under åren vid det faraonska hovet, och i den torrra högskolan som de fåkunniga kallar öken, efter fyrtio år som ledare för ett bångstyrigt, självupptaget och lätt vilselett folk har jag bara nått hit. Hit men inte längre.

Och här lägger jag ner min vandringsstav. En stav som haft sin nytta, sen jag såg den för vad den var, en krycka för jaget. Ni minns kanske att jag stött mig på den under fyrtio års vaktande av min svärfars får. Nyttig käpp, bra att ta stöd med i branta dalgångar, bra att peta i stenrösen där giftormar kunde ofärda mina fårs vandring, välslipad, vän och len i handen. 

Så stor min förundran var när Han bad mig slänga ifrån mig den. När den tog mark visade den sig vara en giftorm. Jag flydde från min kära välkända käpp och såg att allt jag litar på kan bli min undergång. Allt!

Jag står här och aftonbrisen sliter lite lätt i min mantel, rufsar min pannlock.
Min kraft är inte bruten, jag är inte skumögd, hör fortfarande bra och har nog egentligen ork för mer. Men här är det slut.

Ni förstår, det fanns en annan orm som jag aldrig såg innan det var försent.

Den hade jag aldrig bra hand med, till skillnad från min herdestav.

Den där andra ormen närde jag vid min barm hela mitt liv. som ung fick jag för mig att jag nog skulle kunna rädda mitt eget folk. Jag brusade upp och tog liv. Försökte lösa ett megaproblem med en mikrolösning.

Det enda jag fick ut av det var min snöpliga flykt undan rättvisa. Snälla människor skulle säga att jag var impulsiv men att det inte  egentligen fanns nått ont i mig. Men där har de fel. Denna mördande Moses är den gamle ormen vid min barm. en mördare från Kains begynnelse.

Denna orm som så skickligt lär mig att välja min egen ära, kosta vad det kosta vill. Ser ni hur ynkligt det blev? Han, alla giftormars härskare, han som krossar ormars huvuden så att det bara återstår för oss att gripa dem i svansen, Han talade och sa 'tala till klippan'. Men det ger ju inga dramatiska poänger. Är man ledare måste man ju behålla makten, bevara mystiken och polera myten om sig själv, annars går ju folket sin egen väg.

Så jag tog min herdestav, den med ormen väl dold, och slog klippan  en andra gång. Det strömmade fram vatten åt detta törstiga följe. Jag var nöjd med resultatet. Min ära var räddad, min ställning befäst, folkets beundran och tillfälligt stärkta tro till mig som dess ledare berusade mig, ja  jag bekänner det!

Men Han som entydigt visat mig hur liten jag var rynkade pannan och tog mig i enrum. 'För att du inte har större respekt för mig än att du prioriterade din egen ära så har du förverkat din rätt att nå ditin till landet, förfelat din bestämning och svikit både dig själv och mig. Din färd slutar hitom målet.'

Jag skall inget säga om alla de vaknätter jag har förbannat mig, skall alldeles förtiga alla vredsutbrott mot Honom som håller sitt ord. Även på sitt folks bekostnad. Jag skall alldeles förtiga skammen och vanmakten och de inkasserade skymfer som bara den egna inre rösten är mäktig.

Men nu står jag här. Resan är slut.

Där kommer Han. min avklädare, Här på Nebo befriar Han mig från allt det jag varit, allt det jag drömt, men också allt det jag förfelat, missat och förnekat. 

'Men du kommer dit, sedan. Då  har du en förklaring att leverera, ett vittnesbörd att bära. Vi skall mötas på Israels berg.' 

'Men kom nu. Lägg av  den vandrande juden. Vilan väntar.'

Med den sjunkande solen glödande över min mantel, med aftonbrisen i färd med att torka mina gamla ben fångas jag. Bärs jag. Befrias jag.

Och under mig glider löfteslandet utom synhåll. För en stund .