Nu är måttet rågat, nu är spiselhällen till bredden fylld, nu är stubinen i turbinen till ända. Här sitter jag lugnt på min plats, min arbetsplats, och jobbar förvisso inte. Men säg den ro som varar, den sol som strålar dygnet runt eller den stund som inte lider mot sitt slut. För där kom hon, hon med papperet. Ställde en fråga om kvitto. Om kvitto! Som om jag vore en tjuuv. En simpel tjuuv utan skrupler.

Jag gav henne fingret som svar. Hon svor tillbaks, fräste något om idiot, och jag log. Hon spottade på väggen. Loskan bildade en surrealistisk tavla med känslomotiv. Dali! Skrek jag högt och pekade på kärringen med papperet. Daliii skrek jag i ett åsneskri. Hon är Daliii.

Jag blickade ut över det öppna landskapet, alltså inte ängar, dalar och sånt skit, utan ett riktigt kontorslandskap. Alla stirrade på mig. Som om det var jag som var idioten. Jag, som är den största varelse som någonsin har satt sin fot på det här usla kontoret.


Svart, jag är svart, mumlar jag och sätter mig ner igen. Jag lider, ser ni inte att jag lider, viskar jag och slickar dataskärmen blå. Blue Screen, säger någon lustigkurre bakom ryggen på mig. Som om du bryr dig! Väser jag tillbaka.

Nu är det lunch, men jag har redan ätit. Jag äter lakrits, svart, salt och sockrigt. Det knaprar mellan mina elefanttänder. Sockerchockspiller. Jag är svart idag. Allt är svart. Och tavlan var aldrig en riktig Dali. Den var fejk, liksom det mesta annat runt omkring mig.