Synen på aktiv dödshjälp behöver kanske
sättas in i ett större frågekomplex för
att man skall hitta ett sätt att nalkas
problemet.

Dödshjälp är nog avhängigt hur man ser
livet. Är livet bara min ensak och
summan av biologiska faktorer då kan man
ha en rent materialistisk utgångspunkt
och konstatera att när en biologisk
maskin inte längre är funktionsduglig så
skall den i varje fall inte underhållas
och hållas vid liv. Om den aktivt skall
avslutas är då en fråga mellan den
enskilda människan och den som skall
vara den aktiva medhjälparen till detta
avslut.

Etiskt/moraliskt dilemma trots 
en materialistisk grundsyn alltså. Vore
det möjligt att helt och hållet vara
'biomekanisk' skulle det ju vara en
enkel fråga. Men det är förekomsten av
dessa andra värdegrunder, om vad som är
rätt och fel etc, som ställer till
det.

Ur en annan, oftast 'kristen' ståndpunkt
ses livet som en gåva som inte primärt
tillhör den levande. Människan är heller
inte bara en biomaskin utan är i all sin
skröplighet och tillfällighet ett skarn
av en större verklighet.

Kroppen ses där som ett fordon för den
verkliga människan som är en andligt
besjälad varelse i en kropp. Kroppen är
ett tillfälligt tält. Förr eller senare
är detta tält slutkört och skall rullas
ihop och som ett uttjänt kläde kastas
i elden. Finns alltså ur den synpunkten
ingen poäng vid att hålla fast i livet
efter det att 'fordonet' inte längre gör
nytta.

Att avkorta lidande för kroppen räcker
då inte. Människan lider inte bara med
kroppen. Dödsjälp blir ett fel fokus
utifrån den ståndpunkten. Att man önskar 
livet ur sig behöver ju inte vara det
samma som att livet är outhärdligt även
om det känns så.

Men egentligen är varken självmord eller
dödshjälp särskilda frågor. I allafall inte dödsfrågor utan livsfrågor.

De måste ställas mot en bakgrund av vad livet
borde innehålla och vad det kan vara. En
samhällstyp som försätter alltfler
människor i livstillstånd som är
outhärdliga borde ju ställas mot väggen
först. Ett av skälen till denna utarming av livet är
just den biomekaniska synen. Förnekelsen av människan som en andligt besjälad varelse till förmån för en
förment vetenskaplig reduktion av människan till 
enbart biologisk bestämning är en av grundorsakerna till hopplösheten.

Så det är inte entydigt rätt att fördöma
aktiv dödshjälp, lika lite som det går
att straffa en självmördare, att hjälpa
en människa som har en integrerad
'merlivstro' till avsked ur hyllet och jordehöljet är mellan henne och den som
hon vill skall utföra handlingen.

Samhället borde tåla att sådana
personliga kontrakt verkställs, men
aldrig systematisera dem i en
samhällsrättslig mening. Det får inte vara kollektivets
normgivare som lagvägen skapar diktat för när livet skall anses vara över. Därtill saknar kolletivet varje kompetens.

Tror jag just nu..