Natten blir så oroligt mycket mörkare
när du inte är här och televisionen
ger mig trötta blickar med volymen
så låg att inte ens koncentrationen
kan rädda hörseln nu.

Tystnaden lägger sig som ett
kvävande duntäcke och
rädslan tar stryptag om
luftrummet.

Ljuset är nästan obefintligt
och väggarna som ska slås
med knytnävar mot allt det
onda
markeras med X av skuggor.

För en kort sekund tror jag
nästan på mig själv och
att jag faktiskt

duger.