Jag var den lyckligaste killen i världen
Du gav mig en ring, ett kärleksbaner
Tara var min drömmars kvinna
Tara fick mitt hjärta att brinna
Men jag blev slagen av högfärden

Sheila var fri, hon trottsade moralen
Hon hade allt, och jag önskade mer
Sheila dansade, med hennes läppar mot mina
När hon log, fick hon solen att skina
Berusade känslor, accepterade jag valen

Med motvilja kastade jag ringen i en sjö
Sheila prisade, och kysste mig för handlingen
För min drömmars kvinna, var detta ett adjö
Önskade simma ut i sjön för att få tillbaka ringen
Väl i sängen lyssnade vi till Heaven, medan jag ville dö

Snabbt som pesten spreds sig ryktet om vad som hänt
Sheila backade och skämdes och inför sina vännner hade hon bekänt
Inför min drömmars kvinna om ringens frånvaro, jag ljög,
fast ryktet redan nått henne och lögnen jag drog icke dög,
gav Tara mig ett ultimatum, ingen ring, ingen Tara talent.

Ännu idag letar jag efter ringen, men jag vet att det är försent.
Jag letar med ljus och lyckta efter lyckan, jag sålde klent.
Min drömmars kvinna håller psykofarmakan vid liv,
men det är bara en verklighetsflykt, där drömmen är fiktiv.
Och min jakt har blivit lite av en mani och en aning obscent.