I stelnad väntan ligger

staden, den brusande


kittlar mina tår




du log brett i Köpenhamn, nynnade

yvigt, bar min ynkrygg
till den knarriga sängen, där livet bankade
rytmiskt under det kaotiska, det doftande


Dog om och om igen medan du stapla min
sorts känslighet på hög, skrattade högljutt åt mina
försök att spela den och den, Du skrek över den
nyvakna staden om min gudomlighet,



kvinnan som balanserade på linan, just
innan det bränns,

Ni har sett mig backa, med ryggen vänd,

Känt ideologin rusa, i brandtal
över Palme, som om jag var född 41,

Det finns ögonblick, många stunder när
människan föds om och om igen, som

Om livsgnistan, tänds av vissa lågor, som
man tror någon annan tänt,

Som när vi var 21, när jag fann min första själsfrände,

Trodde livet skulle frysas till ett enda intellekt,

Det ligger som i flämtande hunger, som om det nyligen
hänt, den där sommaren, när jag pratade högt Gud, högtidligt
gick man där, svikit släkt, man, hela patriarkatets tanke,

Dess plan,

Nu var det dags, hitta hjärtats ensamma rum

jag inte trodde fanns,

Det är så stort och så knivskarpt nära,

Ikväll ligger vi flämtande, ger upp i något som
jag hade glömt, vi flyr med cykel, ut till
det där varvet, tar djupa andetag, i någon slags ny
vuxenhet,

drar in det söta, vår skönhet hyllar vi
om och om igen,

som om vår historia borde fått vingar, fast vi gråter om
och om igen,