En gång övergav du mig.
Jag fann mig själv rådvill,
handfallen i den mörkaste av urskogar,
förtvivlad i avsaknaden av din moderliga tröst.

Jag snavade fram över våtmarker i dunkel
med tung andning och händerna utsträckta framför min kropp,
sökande efter att återfinnandet av din tillförlitliga värme.
Jag föll i en mosse och jordytan slök mig.

De Underjordiska gnagde min lealösa lekamen.
Överlevnadsinstinkten var lika övergiven som jag.
Deras vassa tänder, genomborrande mitt kött, berörde mig inte.
Det var tomhetens bedrövelse som envetet vaggade mig.
Avdomnad lät jag dem dricka min varje droppe och sedan släppa mig åter tillbaka till min egen värld.

Jag fann mig i en bädd i mitt barndomshem,
virad mellan nytvättade lakan.
Jag ansträngde mig för att försöka framtränga ett vrål
när jag åter fann att vad jag trodde varit en mardröm,
var lika verkligt som någonsin.

Du hade övergivit mig.