Jag hade en vän en gång
med nariga, grova händer.
Med mig på sin rygg gick han lång
över ängder och vita stränder.

Jag hade en vän i min barndom
med gammal kropp och själ.
Han var kraftfull, stilig och from,
men lekfull och fiffig likväl.

Jag hade en vän som liten
med ansiktet fårat av tid.
Han kanske var gammal och sliten
men alltid så trygg och blid.

Jag hade en vän som blev gammal
och glömde den tid som vi haft.
Vitt, tunt blev huvudets hårsvall
förlorad gick all vännens kraft.

Idag finns en vän i vars blick
jag uttryck av villråd kan finna.
Han är inte längre så kvick,
våra somrar har han svårt att sig minna.

En annan slags vän har han blivit
vår lektid är något förgången
och trots att mig smärta har rivit
är det han som av åldern är fången.

Det gör inget farfar, att du snart inte minns.
När dagen väl kommer så gör den.
De somrar vi hade i mitt minne finns
och det vackra i att du varit min vän.