Vem upprörs inte av angrepp mot civila initiativ som avser hjälpa människor som lider? Utan egennytta, och enbart drivet av empati för de drabbade. Så utförs dessutom angreppet så brutalt att dessa idealister skadas och till och med dödas. 

I fallet med angreppet på konvojen så är svaret på frågan: Den israeliska regeringen. Eftersom det rimligen bara är de som beordrat aktionen. Så kommer den obligatoriska följdfrågan, som varje tänkande människa bör ställa sig: Varför? 

Jo, som jag ser det, så beror det på att det f n råder krigstillstånd i deras ögon. Dessa solidariska hjälparbetare i konvojen har aktivt gripit in i krigshandlingar. Dessa handlingar ligger perifert i såväl tid som rum. Men är likväl reella. Friska och välmående människor får man lättare till vapnen än hungriga och sjuka. Genom att lindra nöden i Gaza går de således emot Israels strävan att hålla nere vapenanvändningen i kriget. Ett krig där vapenanvändning för närvarande är låg. Sådant varierar i alla krig. I perioder av låg vapenanvändning sker andra aktiviteter, som diplomati eller uppladdning.

Hamas retorik skiljer sig inte alls från vad jag hört i media - till och från - i Israels grannskap, alltsedan 6-dagarskriget 1967, när Israel utsattes för ett överraskande anfall från nästan(?) alla sina grannar och för försök att utplånas. Israel vände och vann terräng. Men vann bara fred med Egypten. I förhållande till övriga grannar råder inte fred. Bägge sidor förlorade mängder av människoliv. Att stridigheterna har gått i vågor betyder ingenting förrän man har något som känns som ärligt menad fred. Hämnd och hat följer motsättningarna, snarare än striderna. Inte konstigt om man betänker att var och en som dödats eller invalidiserats har en krets omkring sig av släkt, vänner och kollegor som i olika avseenden drabbas. Sakligt och empatiskt. Man har lätt att ta in det låga (hos fienden) i att en enskild hygglig människa (av ens egna) med berått mod har dödats. Dessa känslor följer inte nödvändigtvis stridens gång.

I krig dör folk i oerhörda mängder. Ära, självuppoffring och stolthet förekommer visst, men de flesta handlingar är ur moralisk synvinkel kring den absoluta nollpunkten. Så till den grad att det i krig nästan bara finns förlorare. Åtminstone i modern tid eftersom förstörelsekraften är så enorm hos moderna vapen. De flesta på krigsskådeplatserna försöker bara överleva i det elände som råder, men många lemlästas och dör ändå. Bara för att de tillhör ett av de stridande folken.

Det övergripande och primärt mest angelägna är att tysta vapnen. De som skjuter, spränger och dödar. Israel har med sin blockad tagit ett struptag på de beväpnade organisationerna i Gaza så att aktörerna där knappast kan förmås skjuta missiler in över israeliskt område, med den slumpmässiga urskiljningslöshet som deras sprängverkan innebär. Också i Israel. Det drabbar hårt eftersom det knappast går att göra åtskillnad mellan de som vill fred resp fortsätta striden. Samt då de ofta skjuts iväg med väldigt vag inriktning.

Kunde då inte angreppet på konvojen som de israeliska styrkorna gjorde, ha genomförts lite mera humant. Av det vi nu vet så verkar detta uppenbart. Men det är också - för mig - uppenbart att det ombord på konvojen finns folk med olika agendor. Utan att känna till varandras inställning. Vidden av detta kunde de knappast veta. De därmed förknippade riskerna beaktar de israeliska styrkorna rimligen .

Det är inte långsökt att tänka sig att konvojen var beväpnad. Mer eller mindre dolt. För eget försvar eller för Hamas m fl i sina strävanden på land. Det är inte långsökt att de bordande soldaterna var rädda att dödas när de angrep. Likaså är det rimligt att dessa unga män peppat varandra i olika avseenden så att vapnen kom till större bruk än vad som var tänkt. Sådana detaljer är inte lätt att styra från de organiserande staberna.

Det är lätt att tänka sig våldsamma konsekvenser till lands, på sikt, om brytningen av blockaden hade lyckats. Då hade troligen fler stimulerats till att anordna konvojer så att vapenanvändningen till lands tagit fart igen, med än värre följder än det vi bevittnat de senaste dagarna.

Internationellt vatten? De talas om det folkrättsligt vämjeliga i att angripa medan fartygen var på internationellt vatten. Glöm inte att det i Israels perspektiv råder krig. Självklart går man till aktion när man ser hotet, och när det är som effektivast att agera. Här finns ju en koppling till vad som sker på land, och vad som kommer att ske. Någon tredje part kommer ju heller inte till skada, där ute till havs.

Mitt syfte med att skriva detta är att visa en annan sida än den som f n dominerar press och politiska uttalanden. Den bygger enbart på logik och det jag hört i media. Jag går heller inte in på den historiska bakgrunden till kriget. Vill bara motverka ensidighet i så sorgliga och allvarliga sammanhang som krig. 

Lösningen på det hela heter fred. Ärlig fred. Där har jag via media sett allvarliga missgrepp från båda parter, och kan inte lägga skulden på någon. Jag vet för lite. Men tror att begreppet förlåtelse har fått för litet utrymme. Det är oerhörda mängder av grymma handlingar som man måste lägga bakom sig. Acceptera att det som skett har skett och att endast framtiden går att påverka.

Hittills har jag bara försökt vara logisk. Det nya i detta är kanske följande uppmaning:

Det måste börja med ett: Förlåt.

Sedan en vilja att bygga en framtid och grannskap i fred, och inse vikten av detta.