Eldorado hette staden som fartyget kom fram till. Inga var mer förundrade än vi. Precis som i den medeltida medelhavsstaden vi lämnat gick allting i gult här nere. Vi hade trott att man reste mot en rosa horisont. Det var ju därför som vi agerade fripassagerare, för att få se och känna rosa hud. Nu lös solen återigen lika outhärdligt gult som någonsin. Endast skeppet hade inneburit lite skugga. Inte blott de manliga matroserna utan även de kvinnliga sirénerna gömde sig i dykardräkterna, för att skydda sina personliga skatter. Härute kunde solen få all illa dold rosa hud att rinna. Och när den sedan stelnade på nytt skulle den likna de skulpturer vi såg omkring oss nu.

Kapténen kallade det hela för guld. Allt det gula var av en mörkare, djupare karaktär här. Den kändes påtagligt stabil men ändå outgrundligt gåtfull. Dess material tycktes genomskinligt, fastän det inte släppte igenom en enda stråle ljus. Vid det här laget förmodade vi att gul och guld hade med Gud att göra. Besättningen betedde sig som om guldet var gudomligt. Skulpturerna var respektingivande men ohyggligt åtråvärda.

Likt förbannat fick vi reda på att det riktiga Eldorado låg längre inåt landet, en avsevärd bit. Där skulle det finnas långt mycket mer guld. Efter ett par soligt sömnlösa nätter, övervakade av guldleoparder och guldskorpioner, hade kapténen basunerat ut vad han skådat i sina uppdaterade kartor. Det hade ingalunda funnits utritat från början. Den äkta staden måste man kämpa för sitt liv igenom regnskog för att nå. I denna del av världen var regnskogen rosa, så inte heller det invaggade oss i välbehövligt lugn. Endast somliga marsipanluktande insekter glimtade till i ljusgrönt.

Giallo o Giulietta lät sig upphetsas av minsta lilla lian eller blad som vändes. Vi önskade dyrt och heligt att de italienska ungarna aldrig hade smugit sig ombord. Nu var de tillråge på allt som värsta akrobater efter överfartens oändliga stillasittande. Deras apkonster precis överallt ökade också risken för att vår närvaro skulle bli upptäckt av dem. Själva hade ju Giallo o Giulietta redan avslöjat sig, oskenheliga och gula som de var. Halva expeditionen hade tagit dem till sina kluckande magar, medan betydligt allvarligare utredningar väntade oss ifall vi blev avslöjade. Och här i rosa regnskogen syntes vars och ens brandgula dykardräkt lättare. Naturligtvis hade vi kravlat oss in i varsin brandgul dykardräkt vi med, men bara som maskering, för vi hade ingen rosa hud att skydda.

Faktum var att vi hade ingen hud överhuvudtaget. Detta var ytterligare ett fenoménen som vi ville ändra på, utöver vårt officiella uppdrag att matta det gulas inflytande. Ja, egentligen var nog vårt starkaste motiv att få delaktighet i huden, i synnerhet de erotiska essenserna som bodde i dess inre yta. Vi hade varken yttre eller inre, varken yta eller inuti. Vårt fält var ett och samma från alla håll. Inte nog med att det borde bli djupt förvirrande för dem som upptäckte oss. Fick vi bara lite yta så skulle det bli mer spännande för oss själva vad som rörde sig där innanför. Som det nu var, eller åtminstone i århundraden hade varit, så visste vi redan allt om oss. Och solens ständiga sken gjorde det knappast lättare att blunda, att tillfälligt glömma. Ända tills vi lyckades komma över några stycken av det där rosa...