En blick över axeln och du finner en lång utblick

Jag förstod aldrig det där med att leka med dockor. Jag fick en i julklapp. Bella stod det i nacken under det långa lockiga plasthåret. Hon var fin men trist. Att dra en docka i en vagn var liksom helt poänglöst.

Sindy däremot var i mina händer den ultimata lyckan. Så söt med de stora ögonen och i klänningen i sidenblått med spets var hon just den saga mina tankar spann.

Kalle Anka tidningen var en av veckans höjdpunkter. Pappa läste pratbubblorna medan jag seglade i fantasins utmarker, nära trygghet.

Första klass med en Musse Piggklocka på armen. Musses huvud nickade i takt med sekundvisaren. I skolans korridorer, en söt doft, lite torr.
-Hej Ulla! En rund fröken med gråvitt hår, en famn av varma ord och klokskap. Lästräning. Ord var inga hinder att snubbla sig igenom, nej orden var levande och bjöd upp till dans.

Blir själv en fröken. Älskar att finnas nära det lekfulla och kreativa. Älskar att skratta och förstå mig på barns livskraft. Är barnlös, snart 40 bast.

Min barndoms leksaker finns i en koffert som jag brukade gömma mig i när jag förkyld och astmatisk skulle dricka Soln-anders bröstdroppar. Jag gömde mig där tills jag trodde att kusten var fri. Pappa försökte lindra smaken genom att sockra in den på en matsked.

Han sitter där 77 år, i stolen på sjukhuset. Han har somnat in en stund. Åldrandet. Hjärtat och kolen, de återkommande infektionerna.
-Pappa, säger jag och han rycker till. Vi tar en promenad i korridoren. Vi sätter oss ner och delar på en minikartong choklad medan vi pratar om stort och smått.
Senare när min syster ansluter för en fika säger han efter en stund: -Om jag skulle dö... så vill jag att förrådet ska rensas. -Har inte du din koffert där? säger min syster. Ja, kanske det, säger jag.