Flerfärgstryckta livsstilsmagasin
Lägenheter som säljs för miljoners miljoner

Fantasier för mig som lever med pyttelite mer än från månad till månad mariginaler
Jag tillhör just nu i vart fall inte de 25 % av befolkningen som inte kan hosta upp 5000 vid akut läge. Just nu. Jamen allltid något... Eller vad sa hon Ann Vibble en gång i tiden, att alla borde ha en årslön sparad på banken. Det är ju en riktigt god idé... för de som kan, minsan.

Jag har inga skulder förutom studielånet. Jag avskyr det där djävla galna idiotiska hysteriet att låna pengar för konsumtion af nada. Sitta med skulder upp till öronen för att man vill bo... där man vill bo.... i Stockholms bättre delar eller resa en magnificus helveticus resa som sen blir ett minne.

Tänk om man kunde bo hyfsat fint ändå... i Stockholm, där jobben finns.
Jag bor trivsamt, på sjunde våningen med milsvidd utsikt över vatten och stadsvy. Standarden är charmigt 50/60-tal eller bara nedslitet. Funkishus.
Det blir som man har tid, lust och händer om man inte har pengar. Jag gör det möjligt för mig och längtar ändå efter något som jag inte vet vad det är. Kanske en täppa någonstans, att köra ner händerna i doftande jord, odla gud vet vad bara det är kemikaliefritt och påminner ett uns om ett förlorat Eden.

Besökte Olle Olssons museum i Hagalund med en creativefriend. Stillheten i huset var påtaglig. Rummen fulla av den själ som en gång levt sin fulla kraft. Målningarna, fångade ögonblick av ett vardagens Hagalund.
Han såg det vackra i det enkla. Jag log lite när jag såg att han målade sina egna ramar. Lite grann som en spark i häcken på det formidabla finessernas konst. Eller så var det bara en enkel lösning på att han inte kunde lägga slantar på tjusiga inramningar. Olle Olssons trähus står kvar sida vid sida invid Blåkullas koloss, den byggnation han bekämpade och därtill även att hans eget hus var rivningshotat.

Det blev liksom 1-1 i den matchen. Ett litet inmutat område gammalt Hagalund och det nya Hagalund. Tänk att någons kärlek och passion förmådde göra det!

-Hur gick det med hans dotter frågade jag kvinnan som fanns tillgänglig i museét. -Det är jag, sa hon och hon behövde inte förklara mer.

Det är nåt särskilt med Olle Olsson i Hagalund som värmer hjärtat. Det är något så vackert och vardagligt med hans liv.
Det är något så vackert och vardagligt med allas våra liv.