Ska du svara på frågan?
Vilken fråga?
Frågan jag ställde nyss.
Hörde den inte.
Det är för att du inte lyssnar. Jag ställer den igen och jag vill att du lyssnar noga nu. Frågan var om det är nog nu?
Nog? Nog med vad?
Du ser! Du är helt omöjligt att ha med att göra.

Slö i sinnet, skrev de i sina slickfittvita papper, som om jag inte redan visste det.
Det är alkoholen! Skrek jag inte till dem, jag trodde det skulle märkas ändå, att de skulle kunna se spriten spruta ut ur varje liten svettpor på min späda utmärglade kropp. Stanken borde ha kunnat väcka de döda från sin vila. Det var drogerna som gjorde mig slö i sinnet, inte min barndom, generna eller ärret på kinden. Men de fortsatte bara skriva sönder sina pennor mot det nu sjukgula papperet. Deras fulla hjärnor blödde grafit över precisionstryckta linjer och akademiska akronymmallar.

Du är det första fallet i ditt slag! Utropade en psykotisk psykiater med armarna utslängda från den svulstiga överkroppen likt en väderkvarn i väntan på vind.

Om jag är först är ni långt ifrån först, sade jag med ett ironiskt flin. Men ingen av dem förstod sig på ironi. Det blev antagligen mitt öde.


Jag är instängd i ett rymningssäkert rum, ett sifferfängelse, ett ointagligt diagram, kort sagt en fästning av säkerställd statistisk. Den säkraste som finns, säger de till mig. Men det beror ju på att det inte finns någon annan statistisk, säger jag indignerat. Då brukar de alltid le så där förtroligt mot mig, strippa läpparna i en våt striptease för att visa de välborstade tänderna som de verkar ha borstat i timmar och så säger de ingenting till svar. De står tysta och bara ler. De svarar mig alltid med tystnad.


I mitt färglösa liv, min gråa värld av ständig dimma, är de färgglada pillren det enda med färg som liknar liv. När jag dricker liv undrar jag om inte liv kräver liv, om inte ett visst liv tar energi från annat liv. Mina skötare säger att jag tänker för mycket, och att det är mitt största problem. Men det är ju ni som har fått mig att tänka på färgglada liv och Darwins hemorrojder! Skriker jag rakt i deras osynliga frånvarande ansikten. Skrik slutar alltid med spruta.


Ibland får jag en redig fylla med posten, bara för att jag ska påminnas om livet utanför. De påstår att det blir lättare att acklimatisera sig i samhället på det sättet. Ungefär som att bjuda nyanlända och blivande svenskar på rutten fisk och nubbe. Det här kan ni förvänta er här, era jävla hjon! Och sen stå och skratta dem rakt up i ansiktet när de förskräckt ser på fisken och nubben och undrar vilken av dem som egentligen är värst. Ha ha ha. Integration börjar alltid med en förnedring av något slag.


Nu har de plastat in mina fönster, så att inte den skadliga luften utanför kan ta sig in och skada mig. Och så kallar de mig galen, för att jag vill ta mig ut härifrån. De kunde lika gärna ha plastat in mina fötter på samma gång. Jag behöver dem inte längre.

45 grader varmt och skämd luft kan göra vem som helst galen efter 12 timmar.

Jag sitter i mitt rum och väntar på att något ska födas..