"Vilken väg tar vi?" frågade du mig alltid. Jag svarade på autopilot "ta din, så följer jag efter." Du tog ett kliv åt fel håll och jag tog din hand och log åt något vi sedan skulle komma att gråta över. Våra vänner sa att vi var perfekta för varandra, kanske för perfekta tänkte vi. Du var den andra halvan som jag hittade innan jag insåg att jag saknade en hälft. Dina ögon läste av mig, och det var inte ens roligt att försöka ljuga. Du kände mig bättre än vad jag någonsin gjort och det kanske var någonstans där då du trängde dig in i mitt huvudet och vägrade låta mig tränga mig in i ditt vi gjorde u-svängen tillbaka till ingenting. För det var vi och en stoppskylt och den dära u-svängen och sen var det som om vi aldrig ens varit där, någonsin. Visst kan ni tycka att jag bara skriver, skriver om något som var och någonting som inte höll. Det är mer än så, det är löften och kärlek och förhoppningar som slängdes i ett sopnedkast tillsammans med några äppelskruttar och en tomburk majonäs. Vi visste vad vi ville, ändå envisades vi om att slänga bort det. Med flit. Vi slängde bort det vi båda älskade att vara en del av. Vi slängde bort oss själva för vi insåg att våra färger hade bleknat bort likt en regnbåge ner stoppad i en burk med grå målarfärg. Vi visste båda två att det här "föralltid" inte håller.

Och den där jävla vägen du envisades med att ta, går jag helt plötsligt ensam på

vilket har resulterat i att
jag gått vilse