en hopplös längtan
utan möjlighet till
förverkligande
har långsamt väckts
till liv i mig igen

nu dubbelt så svårt
mer komplicerat än
någonsin förr
och jag dör än en gång
för jag vet

att det är omöjligt
inte rent fysiskt
utan det är allt som
hänt mig oss alla
de berörda
som gör att jag inte
kan chansa så stort

min lycka har redan
varit
och jag får skylla
mig själv som
inte hann göra allt
som jag ville då

i kärlekens tecken

nu är det de andra
som måste få komma
först
även om jag inte vet
om jag gör rätt eller fel

och jag krossar hjärtan
igen och igen
fast jag endast försöker
att laga
hela
trösta den som inte längre
kan får bör leva med mig

jag har fått förlika mig med
att jag aldrig blir en
vacker ung brud i vitt
och då vill jag inte heller
bli en gammal svart skata
som haltar fram längs
altargången

barnen jag älskar
som skulle bli fem
till antalet
men stannade vid två
spådomarna till trots
jag hade så mycket
mer kärlek att ge
men blev bedragen
på allt och trodde
att det var försent redan
långt innan klockorna
började ticka

oförståndig då
skulle ha gjort som
han korkat sa och "lurat
till mig" en avkomma
med honom
han hade nog "blivit glad" som
han uttryckte det långt efter
att det tog slut mellan oss

men hallå!
vad tror han att jag är
för slags människa!?

tror han att jag skulle våga
chansa att sätta ett barn
till världen med en man som
sa sig inte vilja ha något
så många gånger
och tror han att han skulle
bli lyckligare då med mig...

han har inte den erfarenheten
i sitt liv
så han vet inte vad och hur mycket
som verkligen krävs för och
med ett litet barn i sitt liv...

och om han tror att alla bråk
alla uppslitande motsättningar
allt drama allt hat oss emellan
bara skulle försvinna som
ett slag med ett trollspö
nej,där har han fel!

skulle inte kunna göra som
kändisarna och skaffa
mig ett "kärleksbarn"
ser ingen skillnad på det
och att skaffa
sommarkatt!

även om jag aldrig kan
sluta att älska
att snusa och mysa
och bara känna det
vackraste som finns....

tur att min syster snart
har en liten igen
som jag kan få "låna" ibland...

önskar att han också
finner någon som
kan ge honom det han så
hett önskar nu
även om han aldrig kan
sluta älska mig

det hoppas jag
verkligen
så han får frid i sitt
hjärta
och kan sluta
leva genom mig

jag vill andas igen
och inte hela tiden
veta att han ringer
sms:ar eller kör förbi

inte rädd men less
och tror att det har
en viss påverkan
på mannen jag
verkligen blev kär i

han som jag trodde
kunde bli min livs bästa
och sista kärlek
den som skulle vara....

allt strul och alla mina
förvirrade tankar och
tunga stunder och
allt annat måste ha
skrämt iväg honom

och nu finns han inte
längre här

han hatar mig

och jag är ensam
trots att en man
vill gifta sig med mig
och leva med mig
med mina och våra
barn (de vi aldrig har
eller får)

hur kunde det sluta
så här tragiskt
och komplicerat!?

jag vet inte men jag
hoppas ännu på en
ny och ljusare vår...

nästa år kanhända..