Bläcket i min penna tog slut igår
så pappret förblir nog orört
Och visst finns det en mening bakom det
då alla meningar jag låter flöda
ändå bara berör dig

Som om mina fiktiva ord
skulle göra dig mer verklig
och som om texten i sig
skulle utgöra en kompass
att navigera efter
nu
när blåsten skymmer sikten

För det är ju så
att de karga och tomma slätterna
banar väg
åt de vildaste vindarna
Kanske är det därför
det river så i bröstet

Ja
vinden jagar nya slätter
men jag står alltjämt stilla
Jag måste nog bara inse
att mitt sinande bläck
och blodet i dina ådror
har något gemensamt

- Obefintligheten

Skillnaden är nog bara
att bläcket i pennan
faktiskt har existerat

Sökandet efter dig fyller inga behov
men river ständigt upp nya fåror
av längtan
på en åker som aldrig tycks skördas
En rakbladsvass längtan
som skär
genom mina ofrivilliga vener

Jag smakar på orden med saltstänkt tunga
Venerna
de som går mot hjärtat
Hjärtat
det som kokar torrt

För det är ju så att
utan bläck
skrivs inga Hollywood-manus
och
odelad kärlek
är allt annat än fullständig