Det finns ingenting som glädjer mig mer
än att ha slagit min anorexia
Jag fick för mig att ta henne tillbaka
min älskade Ana

och hon kom, hon stannade några dagar
jag hade saknat henne så
det rev och skreks och bråkades och bökades
hon visste att hon blivit bedragen en gång och
ville inte såras igen
jag svor henne åter trohet

men det är annorlunda nu
det bara är det
jag har
kommit i frid med mig själv

visst, jag kanske fejkar på familjemiddagar
men jag kan gå och ta mig en skiva ost helt
ångest och problemfritt

Ana kom gråtande till vår säng
jag tog tag i hennes våta huvud med det stripiga håret
och de stickande kindbenen och frågade henne

älskling, vad är fel?

hon såg på mig med sorg
en sådan sorg jag aldrig kunnat tro hon hade när
hon och Mia lekte i trädgården och hon först fångade mig
som sin lärling
hon såg på mig med sitt brustna hjärta
och gav mig ett formellt skrivet brev

skiljsmässan hade gått igenom
jag var fri från henne
hon sprang gråtande ut och jag tänkte att det
kanske ändå var bra att "banta" lite

men sen lade jag mig med sängen och åt pingles i full njutning
och insåg efter ett tag vad jag höll på med
Chips
jag
anorektikern
ingen
ångest

när jag var som sjukast sade jag
det enda jag vill ha, det är att få äta, vad som helst, en tallrik pasta,
äta den och sedan gå och göra något annat
utan att behöva tänka på vad jag ätit
för att du förstår
jag ser inte mat framför mig
jag ser siffror och mattetal
jag ser skadoämnen som tänker förgöra min kropp

och nu
nu kan jag äta vad som helst, en tallrik pasta
gå därifrån och aldrig tänka på den igen

Ana vill fortfarande hem
men hon har rätt
vi är skilda nu

tack ändå Ana, för allt du gav mig
jag är ändå glad för upplevelsen

men inget är så fruktansvärt härligt
som att vara fri från min anorexia